Oj, vilken rolig debatt

Objektifierad

 

Exmaken fyller femtio år idag och en stor fest pågår medan jag roar mig med internet. Läser kommentarer, blogginlägg och debattartikeln som doktorn i etik Ann Heberlein skrivit i Sydsvenskan, i reaktion på Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars debattinlägg, vilket har fått stort genomslag. Varför?

Därför fick de i alla fall skriva ett försvarstal för att förtydliga sitt ärende.  Till deras artiklar har 622 kommentarer hittills skrivits som respons på deras val av litterära genre när de gav sig in jämställd-hetsdebatten.

Barbro Hedvall, ledarskribent på DN, trodde i Tv 4´s morgonsoffa att de bara ville ha reklam och därför gav sig in debatten.  Jag tror att det kan ha varit så enkelt. Mot det talar dock den andra artikeln.  Den borde då ha återupprättat deras trovärdighet och bättre rätat ut frågetecknen.  Men istället fortsatte de i samma anda.

Vi har demokrati och yttrandefrihet, därför är det superkul med en ny debattvinkel av det här slaget.  De är modiga och rör om. Men jag blir ändå bekymrad över hur de mår ikväll efter ett sådant drev. Anade de att de skulle få sådant genomslag?

Vi är ett mindre antal som uppskattade artiklarna, och ser det angelägna budskapet. Men blev det inte mer ”elefant i porslinsbutik” än vad de räknade med? Alltför självutlämnande? Hur ska de ta sig ur det här?

Konstigt att inte Ann Heberlein krtitiserade dem för bristande ansvar? Hon kom ut med en mycket tänkvärd bok i år ”Det var inte mitt fel”.  Nu har ju Zandén och Gyllenhammar skyllt på  männen att de inte är manliga nog för dem? Det ser jag som kardinalfelet i angreppspunkten. Rättvisare hade varit att diskutera problemet med sexuell olust inom familjen, än att håna de jämställda männen som gör så gott de kan. Får vi ordning på ekvationen sex och jämlikhet tar säkert jämställdheten fart. Problemet är inte att vi har för mycket jämställdhet. Ett gränsöverskridande av könsrollerna är snarare sexigt.  Troligen har debattförfattarna halkat ned i något dike. De tycks fordra sexuell bekräftelse från trötta familjefäder. Detta leder ju osökt till Pia Höjebergs debattartkel om objektifieringen av kvinnokroppen. Som svenska kvinnor själva har ett eget ansvar att ta för. När  kvinnor upplever att männens åtrå minskar med åldern är det kanhända en sorg om vi inte kompenserar detta med mognad och inre skönhet.

Eftersom Zandén och Gyllenhammar är singlar har de sin fulla frihet att ta för sig.  Är de frustrerade över att de inte får tillräcklig uppvaktning? Samtidigt som de omedvetet längtar tillbaka till det förkvävda äktenskapet? Sexualiteten är en gåva som upptäcks av dem som älskar. Detta är tillräckligt.  Vill de ha mer sexualisering i det offentliga rummet? Till vilken nytta? Sex- och kärleksmissbruk är en livshotande beroendesjukdom på samma sätt som alkoholism är.  Det är nästan som att de propagerar för den.

Vi får se vart debatten  kan leda.

lena alun