Ta hand om din kropp – själens tempel

Fick fatt i Expressen som låg i väntrummet på Onkologen igår. Läste Jenny Östergrens befriande krönika. Minns hur det var för fem år sedan. Nyskild, heltidsarbetande, två små barn som ska hinna  i tid till frukost på förskola och jag till jobbet. Varje morgon visste jag att det här gå inte. Jag får hjärtinfarkt, om jag inte hittar ett sätt att få till vardagen smidigare. Cancern växte redan inom. Den växer snabbare med stress, och jag vet att den har sin uppkomst av min inre stress.

Kommer du ihåg äppelmoset? Plocka, släpa och koka gjorde du. Hela natten. Här är de arton burkar som ingen åt upp, täckta av mögel. Kommentar?”

Rösten darrar. Det har bildats pölar av något som skulle kunna vara tårar på studiogolvet. Eller svett.
”Det där kanske var en felprioritering.”
”Och DÄR är ditt liv!” Lasse Holmqvist slår triumferande ut armarna och publikens jubel vill aldrig sluta. Slutvinjetten går på och räkneverket slår över till noll. Det blir svart.
Programmet går inte i repris

Vill bara säga att jag är ett offer på Jämställdhetens högaltare. Det känns okej. Så kan det gå. Jag har gjort precis som jag vill, men kunde naturligtvis inte överblicka konsekvenserna. Livet  är Skört. I alla fall för mig var det det.

lena alun