Skip to content

han är min sång och min glädje

2010/05/05

Göran Greider har skrivit en ny bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Göteborgs-Postens Gabriel Byström har recenserat boken. Han avslutar;

Receptet då? Hur ser det ut bakom Greiders fönster? Ja, för att vara en så klok och välartikulerad debattör är det förvånansvärt lite kraft som lagts på att försöka staka ut en ny riktning. Två av huvudspåren är progressiva skatter och nolltillväxt, då först skulle framtiden kunna te sig ljusare. Då skulle staten via skattevägen komma åt den ekonomiska ojämlikheten och med en nolltillväxt skulle slit-och-släng-samhället bromsas. När Greider minns sin barndoms cykelreparatörer forsar tårarna fram över sidorna.

Det är lite synd. Nu ägnas nästan en hel bok åt problemformulering och nostalgi när den väsentliga diskussionen borde handla om hur framtidsvägarna ska identifieras och hur en politisk majoritet ska förmås röra sig i den riktningen. Det kommer att bli ganska tomt i leden bakom Göran Greider när han vecklar ut sin banderoll som kräver omedelbar nolltillväxt.

Nåja, en person kan väl inte göra allt!? Nu får någon annan med framtidsvisioner ta vid givetvis. Alliansens 9 Inte-punkter som hafsades fram i en tågvagn till Norrköping igår duger naturligtvis inte alls.

Expressens Jesper Högström avslutar sin recension;

Allt detta ger Greider hans enorma produktivitet, men det får honom också att med sliriga formuleringar ta sig förbi verkliga dilemman.
Vem är ansvarig för människans handlingar, individen själv eller det sociala sammanhanget? En äkta paradox, en motsägelse som inte går att lösa, men Greider slår utan vidare fast att det alltid är samhället som är ansvarigt – ”denna vägran att skylla på individerna är dessutom alltid ett försök att rädda det mänskliga”. Det händer att jag tror att hela denna väldiga, strömmande, språkliga energi är ett sätt att undvika att konfronteras med sina egna motsägelser.
Så nej, ingen bok av Göran Greider går att sammanfatta på något enkelt sätt.
I ena sekunden serverar den skarp samhällsanalys och inbjuder den till viktiga diskussioner: om social jämlikhet som ett grundläggande värde, om en idé om ”social värnplikt” som jag mycket väl kan ställa upp på. I nästa nu upptäcker jag att diskussionen bara syftar till att bekräfta en grundläggande världsbild där fyra ben är bra, två ben dåliga. Marxister brukar vara snara att påpeka att intresset styr verklighetsuppfattningen. Tja, bekräftelsen av den egna världsbilden är också ett intresse.

Jo, försvarandet av den egna världsbilen är en sjukdom som bl a teologer också är behäftade med, vill jag lova.🙂

Jag satt just ute och njöt av solen i plågsam medvetenhet om att på måndag är det slut med det. Den belevade apotekerskan upplyste mig om det samt om försiktighet med kaffe. Det stod minsann inte i bipacksedeln från år 2002 jag har studerat. Min kropp skriker; ”Vill inte stoppa i mig det här”. Men jag måste, om jag ska få några år till att leva sa min framstående onkolog. Och tänk, jag tror han vill ha ihjäl mig när jag läser bipacksedlarna på den cellgiftskur som ska rädda mig!

Då mindes jag den här melodin från 1973, då jag var 7 år, som min son är idag. Lyssnade just på den, men tyvärr visar den inte på den bruksanvisning Göran Greider aldrig bifogade. Det sorgliga är ju att kristna för länge sedan borde ha knåpat ihop den utan att lyckas. Kristdemokraterna är inte trovärdiga ett skvatt längre. De räknas inte, och frågan är om de klarar fyraprocentspärren? Barack Obama är det bästa jag sett i politik genomsyrad av det kristna livet.

Jesus Kristus är Vägen, Sanningen och Livet. Det vill och kan jag intyga, såhär på sista versen.  Men hur omsätter jag det i ett begripligt valprogram i valrörelsen. Vad skulle jag proklamera i Almedalen?

Jesus i dina händer,
jag vilar till livets slut
Jag kan minnas en tid i mörker
utan mening levde jag då,
men då hörde jag rösten av honom
som vill visa den väg vi skall gå.
Han är min sång och min glädje,
han är min Herre och Gud.
Jesus i dina händer,
jag vilar till livets slut

Efter den yttersta dagen
i det nya Jerusalem,
då böjer jag mig inför honom
och han säger Välkommen hem.
Han är min sång och min glädje,
han är min Herre och Gud.
Jesus i dina händer,
jag vilar till livets slut
Jesus i dina händer,
jag vilar till livets slut

LP-skivan fanns hemma vid stereoapparaten där på 70-talet, och den fínns härhemma nu sedan mamma välkomnades hem till Jesus 2 nov 2008.🙂 Och ett långt liv verkar jag inte få. Om inte det radikala händer nu på sluttampen. Jag ger aldrig upp om ett mirakulöst helande.🙂 Men hur ser vägen ut till det goda samhället? Först måste vi ta det tillbaka!

Lilly Hallberg drar på Kulturbloggen slutsatsen;

Slutsatsen efter att ha läst boken är att det är hög tid för ett samhälle med mer missnöje – för vänsterns sena skördetid.

lena alun

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: