Skip to content

Beslut om liv och död

2009/07/26

En insändare i Eskilstuna-Kuriren den 25 juli problematiserar de sena aborterna kontra en skröplig människas önskan att göra slut på sitt plågsamma liv. Det är frågor jag minns att vi diskuterade på  Teologiska högskolan under etikkursen ht 1997, och vi har inte kommit en bit längre på tolv år. Det som har hänt är att skådespelaren Gerd Hagman har framträtt och på ett trovärdigt och välargumenterat sätt drivit frågan om rätt till dödshjälp i Sverige.

Med min sjukdom, som gör det omöjligt att föreställa mig hur  livet kommer att gestalta sig framöver, håller jag det inte för uteslutet att jag ansluter mig till Gerd Hagmans intresseförening. Då har jag isåfall tagit ett helt kliv från åsikten att Gud avslutar våra liv till att jag som människa bör ha rättigheten att i diskussion med läkare och anhöriga fatta ett  väl avvägt beslut att nu får det vara nog

Ingen ska bli orolig över detta blogginlägg. Jag känner instinktivt att jag kommer inte tappa hoppet om ett tillfrisknande ens om jag ligger på dödsbädden. Men jag har alltid trott på ett tillfrisknande, och är därför dåligt påläst på vad som väntar enligt skolmedicinen. Jag tror att jag ska få bli föremål för ett gudomligt ingripande och helande.

Därför var jag skräckslagen här i slutet på juni då cancertumörerna på de övre nackkotorna hotade hela min kroppsliga rörelseförmåga. Jag kände en stark dödsångest för att inte hinna få ordning ens på pappren till de efterlevande. Hade inte föreställt mig att det skulle kunna gå så fort. Nu gjorde det inte det. Det var bara jag som hade brist på kunskap och hade låtit fantasin skena iväg. Ett spontant akut samtal med en onkolog klargjorde situationen och jag fick veta att mitt liv inte på något sätt var hotat i nuläget. Det är verkligen ett problem att väntetiden för läkarbesöket att tillsammans gå igenom provsvaren är så lång. De ringer mig, för att de vet att jag inte orkar vänta två- tre veckor. Nu var det akut bråttom att sätta in strålningsbehandlingar, så de hade ringt i vilket fall  som helst.

Imorgon börjar mina cellgiftsbehandlingar. Inte kul. Det är tre år sen sist.  Det är det värsta man kan genomlida, enligt min erfarenhet.  Då har jag begravt mina föräldrar,  skilt mig och förföljts av arbetgivare och accepterat att bli utköpt. Kylie Minogue berättade öppenhjärtligt om hur hon led under dessa. Ibland tror jag att den striden man utkämpar avgör om man bekämpar cancern eller ej. Jag får en andra chans nu. Jättekul! Lena T Hansson berättar om sina tankar kring cellgifterna;

–Inför min första cellgiftsbehandling tänkte jag att jag kommer att bli förgiftad. Men jag lyckades vända på det där och kvällen innan den första behandlingen tänkte jag ”nej, jag ska inte bli förgiftad, jag ska bli frisk”.

Dödskampen hos de aborterade fostren, som några dagar senare som för tidigt födda ska få all hjälp som finns för att överleva, är obehaglig kunskap som har kommit till allmänhetens kännedom genom radioprogrammet  Det svåra valet.

Det är svåra frågor som behöver diskuteras och belysas från alla sidor. Rädsla tycks ha avhållit oss och läkarkåren från att ventilera och problematisera sena aborter samt dödshjälpen. Självmorden är flerfaldigt fler än trafikolyckorna. Vi har mycket allvarliga frågeställningar som behöver nyanseras.

lena alun

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: